Berätta inte för någon

”Du får inte berätta för någon”

Det var orden som han sa. Flera gånger, varje gång. Jag minns hur stjärten ofta värkte när jag låg kvar där i sängen. Jag visste att det skulle komma blod. Senare på toaletten gjorde det mer ont och pappret färgades i en röd färg så intensiv att jag alltid tänkte att nu så skulle jag dö. Nu så var såret inuti så öppet att jag sakta men säkert skulle blöda till döds. Jag förundrades alltid över hur mycket som kom. Bara blod. Rött, rött blod. Jag vara bara ett barn, tack och lov, för med ett barns distraherade sinne var jag i nästa minut redan borta i lek och fantasi. Det var det som räddade mig. Jag försvann alltid någon annanstans när det hände. Lite som man läser att våldtäktsoffer gör under själva övergreppet. Jag har inte insett det förrän nu men även jag flög bort inte bara under utan också efter. Det var nog därför jag aldrig grät, skrek eller ens berättade. Det fanns liksom inte för mig, det som hade hänt. Det var bara ett underligt minne som inte ens var mitt utan som jag fått låna. Det enda som påminde mig var blodet på toapappret och det spolade jag snabbt ner.

Jag vet egentligen inte varför jag inte berättade som barn. Kanske var det av samma anledning som jag inte berättade som vuxen. Jag vet inte heller varför jag berättade. Vad tjänar det till att dela med sig av denna smärta? Att låta minnen förstöras? Att så skuld och sorg? Jag vet inte. Skammen har dock alltid funnits kvar. Min skam riktade sig alltid mot min familj och min mamma. Hur kunde jag låta detta hända? Hur kunde jag utsätta henne för det? Det var aldrig hennes ord utan mina egna. De som jag satte i hennes mun och som fick mina egna att tryta. Under sju års tid höll jag min tystnad. Det är något som jag sakta men säkert börjat ändra på idag. Det är en tung process och något som jag antagligen bävat för hela livet med konstanta undanflykter. Jag möts av samma ord då som nu ”Berätta inte för folk.” och även om det är sagt med all välmening är betydelsen densamma. Jag ska skämmas, jag ska tystas, jag ska hålla ut.

Hade det varit för mig hade tystnaden gärna fortsätta få vara min vän så som den varit så länge men det är en vän som inte lyssnar, som inte vill och som framför allt inte kan. Här börjar min resa med att berätta sanningen om vad som hände mig som barn. Sanningen om mitt liv som någon annan.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s